Det är väldigt konstigt, men jag saknar mina tonårsdagar, när det mesta jag livnärde mig på var ett stort svart hat. Allt var så enkelt, det är helt befängt att på ett visst sätt att längta tillbaka till sin gymnasietid, när man inte hade en ”bra” sådan. Inte för att jag hade det dåligt heller. Jag såg i princip jättemycket film (typ 3 per dag), lyssnade på musik, pysslade med lite kreativa grejer, satt ensam på mitt rum och kände mig alienerad.

 

Det är märkligt när man ser tillbaks, att man kunde få så fixa idéer. Under en stor del av min gymnasietid sa jag knappt ”hej” till folk för att jag hatade sociala konstruktioner. Ogillandet av sociala konstruktioner har jag väl i stort sett kvar men jag inser väl att det är ett gott ont. Vad som gör mig riktigt ledsen i själen är att jag inte kan hata längre, det som jag var så bra på. Att inte tillåta sig att känna riktigt förakt bara för att man känner för det, nu måste jag ha en anledning, och ännu värre ”ge folk en chans”. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Det som gör att det verkligen känns meningslöst med hat är att man inser att det blir så ihåligt, det där ”tonårshatet” man hade känns som bortblåst.

 

Det är ett impotent hat jag besitter nu mina damer och herrar, det bara ligger där som en liten grådaskig ihopskrynklad sak. Det är väl det som kallas att bli vuxen, men jag vill inte egentligen vara med då…