Jag är fan bäst!




En av mina största nojor är att man inte har någon koll på hur ens omgivning uppfattar en som person och hur ens handlingar blir värderade.  Det som skulle behövas för att kunna göra det är ju någon sorts tankeläsarförmåga och i och med att jag inte är någon Fairy från True blood så lär ju det vara en relativt livslång återkommande ångest över denna ovishet.  Man skulle ju kunna önska sig att med åldern kommer någons sorts mogenhet, att man kanske känner någon sorts tro på sig själv som person, inte behöver tänka att folk tycker att man kanske är ett as trots att man kanske inte ens betett sig dåligt. För egen del tror jag dock att sådana tankar är lite för djupt rotade och blir snarare värre med åren då jag kan känna att visst beteende jag besitter är dumt och omoget.

 

Min egen noja grundar sig nog i vetskapen av hur mycket vi som människor gillar att förenkla en person till någon mer lätthanterlig. Personer man inte känner helt på allvar blir minimerade till någon mer stereotypisk bild och man dömer utifrån så pass dumt ytliga intryck, för det blir direkta intryck.

 

Jaha, där står ni och ser homogent snygga ut i upprullade mössor, byxben och varsin tygkasse. Ni diskuterar självfallet det nya inne bandet och går sedan ut och röker hemrullade cigg för att det är mer artsy.  Någon av er har säkerligen en crush på Zooey Deschanel sedan 500 days of summer och är sugen på att börja DJa. Jävla hipster as..

 

Ingen reflektion om att personerna ifråga är människor precis som jag och du, bara ytligt dömande. Jag fungerar så, dem flesta fungerar så. Det är trist och för egen del så töntigt att det inte är en egenskap jag arbetat bort mer, utan att jag mest självömkar över att folk går runt och säkert tycker massa om mig som jag inte vill.

 

Jag ska nog försöka bli bättre på att börja se människor på riktigt och i annat fall så försöka adaptera Pilhmans från Grotesco attityd och övertro på sig själv, mitt mantra: - Jag är fan bäst!


Mountain of mucus



Ska egentligen sitta och försöka skriva hemtenta men det faktum att min hjärna är gjord av snor pga en helvetisk förkylning och att jag har en tendens att skjuta upp saker genom att göra massa andra "viktiga" saker gör det för stunden relativt omöjligt. Så nu när jag är i denna sits fick jag den briljanta idén att sparka lite liv i min kära gamla blogg, so here goes..

Låg och kolla på Funny People sent igår kväll. Det är en helt ok film, absolut sevärd och blablabla, men jag märkte hur som helst typ en timme in i filmen att den är 2½ timme lång. Detta innebar att jag somna ganska sent, för det var lite i gränslandet om det var försent att sätta på en ordinärt lång film ens. Filmen handlar om som ni själva kan läsa på IMDB en komiker som blir dödssjuk, och filmen innehåller en hel del stand up. När jag väl somna så blev det därför en knasig feber dröm om mig som ståuppare. Min "act" var huvudsakligen uppgyggd på kvinnor och mäns syn och orättvisor vad det gäller sex och relationer, originellt va?!

- Har manliga vänner som uttalat sig på fyllan att dom inte har nåt emot att spänna på en tjej som dom tycker är helt dum i huvudet/ond så länge hon är snygg. Jag kan ju helt förstå vad dom menar, om hon exempelvis är någon som är för rasrenhet men inte har nåt mot att du ska besudla henne, go for it!
Det är ju så tröttsamt med moralister, som ska stå där och peka med fingret - Fy så får man inte göra!
Om man tar mig som exempel, jag är för närvarade KK med en våldtäktsman som även gillar att döda lite bäbisar Jag menar vad är det för fel med det?! Det är ju inte nåt som drabbar mig, vårat sex är ju helt ömsesidigt och jag har ju inte några barn eller känner några barn som han skulle kunna döda. Är ganska säker på att jag inte vill ha några barn heller så att känna nån som kan utföra "sen abort" är väl bara smidigt?!

Ja, det var alltså ett litet utdrag av vad jag minns ur min dröm, visst borde jag satsa på det som en karriär?! =P
Nä, usch.. Det är synd att det knappt existerar några roliga kvinnliga komiker. Sarah Silverman är typ den enda jag har stött på som jag anser är rolig på riktigt. I Sverige finns det ju typ inte en enda. Då tycker jag inte heller att dom manliga komikerna ifrån Sverige har så mycket att komma med heller, men dom är i alla fall inte Petra Mede. Kvinnan som gjorde karriär på att akitulera ord överdrivet, tala högt, vara självgod och vars skämt går ut på sin höjd att säga rakt elaka saker till folk, så som att - du är ju så tjock. Nä, låt henne brinna förihelvete!

Nä, det här får nog räcka som bloggande för den här gången, kanske orkar skriva igen om ett år sådär. Toodles!


Fuck you, robo-skum!

- "Aktivt deltagande i samhällsutvecklingen och mobilisera sig på ett demokratiskt vis" är sånt som kommer ut ur min ex-pojkväns mun när vi diskuterar saker ibland.. Han ska nämligen arbeta med samhället när han blir stor, era dramabögar!

Anledningen till att jag inte skulle kunna arbeta med nåt politiskt eller samhällshjälpande är att jag skulle snärja in mig i ett nät av frågor om hur man ska gå till väga och vad som är egentligen "rätt"..

Problemet med olika samhällsprojekt är ju att det blir svårt att få med alla, och att få alla att känna sig välkomna.
En mötesplats som t.ex. ett cafe i ett utsatt bostadsområde blir ju lätt "beslagtaget" av områdets alkisar/narkomaner och högljudda ungar. En plats som Lava i Stockholm är ännu ett exempel på hur en viss "grupp" människor kan ta över ett ställe. Jag kanske till synes, om jag har rätt kläder på mig, skulle passa in med ung vänster-kidsen som hänger där, men jag känner mig sjukt obekväm dom få gångerna jag har vistas där.

Så hur ska man hantera sådana problem, det är sånt som mest ger mig huvudvärk och får mig att säga fuck it!
För ett annat problem är ju även om det finns bra ställen där man kan få hjälp, uttrycka sig och umgås med andra människor, är ju att nå fram med informationen om det till alla.
För vad är det för vits att unga kids med politiska åsikter och som kanske har rika, stöttande, kulturarbetande föräldrar ska få träffas och göra pärlplattor för självkostnadspris?
Det är väl förstås trevligt för dom, och dom ska väl också ha rätt till en arena att vistas på, det är inte det jag säger.
Vad jag menar är vem är det som ser till att ungdomar utan kompisar, som spenderar sin fritid framför datorn, eller andra människor som man inte kommer fram till, vem ska hjälpa till att ge dem sina rättigheter och berika deras liv?

Detta är anledningen till att jag ska jobba med något väldigt hanterbart, som till exempel konditor och se till att jag bakar asbra tårtor, eller konstnär och måla mina tavlor eller whatever..

Miljö eller annat sånt duktigt är svårt för mig att engagera mig i..
Mycket för att jag tycker att det råder ett sånt hyckleri vad det gäller allt sånt. Det är ju medelålders par med bra lön som köper ekologiska produkter för att vara duktiga och kanske undvika alla dessa läskiga gifter som allt är besprutat med och sedan aldrig åker kollektiv trafik. Det vegetarianer/veganer som tycker att man är satan om man inte sopsorterar, och som sedan flyger till indien för att finna sig själva.

Jag har aldrig flygit, ingen av mina föräldrar har körkort, nästan alla mina möbler är soprumsfynd eller secondhand, och framför allt har jag allt för dålig ekonomi för att utgöra en stor miljöfara. Så om jag är bakis och städar efter en fest - klart som fan att jag slänger glasflaskorna tillsammans med mitt andra skräp.

Nu är ju i och för sig min moral lika väl genomtänkt som min dröm om att vara en kvinnohjälte i cool röd kroppstrumpa och vita lackboots, som röker cigarr och går runt och skjuter robot-banditer i en coolt 60/70-talsinspirerad framtidsvision - och det får du ju tolka hur du vill..


Att bli vuxen eller?



Det är väldigt konstigt, men jag saknar mina tonårsdagar, när det mesta jag livnärde mig på var ett stort svart hat. Allt var så enkelt, det är helt befängt att på ett visst sätt att längta tillbaka till sin gymnasietid, när man inte hade en ”bra” sådan. Inte för att jag hade det dåligt heller. Jag såg i princip jättemycket film (typ 3 per dag), lyssnade på musik, pysslade med lite kreativa grejer, satt ensam på mitt rum och kände mig alienerad.

 

Det är märkligt när man ser tillbaks, att man kunde få så fixa idéer. Under en stor del av min gymnasietid sa jag knappt ”hej” till folk för att jag hatade sociala konstruktioner. Ogillandet av sociala konstruktioner har jag väl i stort sett kvar men jag inser väl att det är ett gott ont. Vad som gör mig riktigt ledsen i själen är att jag inte kan hata längre, det som jag var så bra på. Att inte tillåta sig att känna riktigt förakt bara för att man känner för det, nu måste jag ha en anledning, och ännu värre ”ge folk en chans”. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Det som gör att det verkligen känns meningslöst med hat är att man inser att det blir så ihåligt, det där ”tonårshatet” man hade känns som bortblåst.

 

Det är ett impotent hat jag besitter nu mina damer och herrar, det bara ligger där som en liten grådaskig ihopskrynklad sak. Det är väl det som kallas att bli vuxen, men jag vill inte egentligen vara med då…



Underbara Clara, inte så jävla underbar.



Segt att det finns så få bloggar som faktiskt är läsvärda. Underbara Clara är väl en blogg som jag skulle kategorisera som en sådan MEN:

Hennes krönika, här är bland det mest generaliserande och ogenomtänkta jag läst.

 

Tydligen så löser killar problem med våld och att sedan att det säker finns massor som inte knutit en näve någon gång, inte ens på skolgården som tioåring är inget som hon ens har ägnat en tanke. Det är roligt att Clara inte tycker man ska göra generaliseringar när hon själv verkar fullspäckad med dem själv.

Ska man förkasta förtryckande sociala konstruktioner kan man inte bara välja och vraka efter eget tycke och smak, man kan inte säga att tjejer inte är bitchigare utan att säga att män inte slåss. Om man ska frångå de stereotypa könsrollerna så är det orättvist att göra det bara utifrån vad som är fördelaktigt för det egna könet.

 

Sedan att hon inte verkar ha någon förståelse för att en del tjejer föredrar att umgås med killar, fine. Jag tycker själv att det är mycket enklare att umgås med killar, inte för att dom ”kör med raka rör”, som hon uttrycker det, utan för att dom är mer easygoing. Min erfarenhet har varit att man kan vara kompis med en kille vilket innebär att man typ festar och kollar på film ihop. Om man ska bli kompis med en tjej måste man typ bli "kompis på riktigt" för att få någon kontakt och någon kontinuitet på det hela. Sedan har dom flesta tjejer som jag faktiskt skulle kunna tänka mig bli vän med redan haft sin ”bästis-kvot” uppfylld, vilket jag såklart tycker är synd.

 

Om man ska vara oförstående och hålla på med generaliseringar så kan man sammanfatta det hela med att Underbara Clara är en kvinnogris med precis lika förutbestämda och generaliserande åsikter som den förhärskande manschauvinisten. Tvi vale!


Artsyfuckingfartsy



Jag har haft blogguppehåll en längre tid nu. Har inte haft lust att uppdatera helt enkelt, för att jag har blivt lite trött på min bloggs format.

Har haft den tanken att jag inte borde skriva inlägg för att grundidén till min blogg är typ - Kolla villken gullig muffin eller snygg outfit, typ. När jag väl har lust att skriva nåt inlägg så är det mest om att spy galla på dumma saker/människor/företeelser etc. eller om dumma grejer som vad skulle hända om man koka makaroner i kiss?! Jag har känt att det inte passar ihop med vad min blogg i övrigt handlar om helt enkelt.
Sen tror jag att jag låter jävligt osympatisk i textformat och inte är så brydd om eller så bra på att vara intelligent elak som min pojkvän är i sin blogg http://flyktsoda.webblogg.se/ , jag har inte samma finess helt enkelt.

Min slutsats är i allafall att jag tänkte skita i det, min personlighet rör sig i ett spektrum av muffins och annat gulligull på ena sidan och på andra sidan har vi en relativt hatiskt, bitter och knasig personlighet, hädan efter så ska denna blogg visa hela min personlighet och inte någon censurerad variant.

Ps. Har blivit antagen till Falkenbergs konstskola på nätet, yay! Ds.

RSS 2.0